Det funkar inte längre, det är näst intill outhärdligt. Ingen människa klarar det tempot jag hela jävla tiden håller, ingen klarar det. Det är för mig ett mysterium att jag inte för länge sedan bröt ihop, muren jag varsamt byggt upp raserats. Allt går så fort, allt går i ett. Jag kan inte se tillbaka, glädjas, vara stolt över mina framgångar, jag lämnar det bara bakom mig och ser framåt, tar tag i nya utmaningar. Allt handlar hela jävla tiden om att prestera, vara bra, vara bättre, vara bäst. Se bra ut, ha snygga kläder, umgås med rätt personer, vara på topp i skolan, gärna vara grym på något ovanligt, hinna träffa och se allt och alla, och mitt i den där sörjan ska man någonstans le också, se glad ut. Det finns knappt rum att andas längre, ingen tid. Jag fokuserar bara på målet, och aldrig på vägen dit. Fan, man måste ju leva någonstans, ha kul, njuta av livet. De gångerna jag inte presterar på topp, inte räknas till eliten, ser jag bara som ett stort jävla misslyckande, något jag ligger och ångrar över flera nätter i rad, och i bästa fall lyckas förtränga det efter ett par veckor.

Jag kom på mig själv imorse, med att börja gråta över att min macka blivit bränd. Hör ni hur jävla patetiskt det låter? Jag började gråta, för att mackan jag hade stoppat i rosten, var i lite för länge och då blev bränd. Jag började gråta, kände mig misslyckad som inte ens klarade att rosta en macka. Så jävla patetiskt. Jag har fokuserat så sjukt mycket på målet, så jävla mycket på att vara bäst, finnas i toppen, räknas till eliten, att jag nästan glömt bort det viktigaste jag har.

Jag är så sjukt besviken på mig själv. Det här har hänt förut, så många gånger. Jag kan melodin, fattar galoppen. Jag bara ligger här, med tårarna rullandes ner för mina kinder, lyssnar på musik, och tänker att nu fan ska det bli ändring på det här. Blundar, tillåter mig själv att släppa allt för en sekund, tar mig tid att faktiskt andas. För att nästa sekund vakna, återgå till verkligheten, återgå till samma osunda vanor och tankebanor. Jag brottas med mig själv i det här läget, moral och ideal blir till någon form av dubbelmoral, ord står mot ord. Jag vill så gärna, så gärna få mig själv att förstå. Jag kan knappt minnas senast jag fick tillbaka ett prov och kunde känna mig nöjd och stolt, leva på det under dagen. Kan knappt minnas senast jag somnade och kände att jag gjort mitt för dagen. Kan knappt minnas senast jag åt en ordentlig frukost, tog mig tid att bre mackan med smör, och inte prioritera andra människor och andra sysslor före min egen hälsa.

Allt, precis allt, tar stryck av mitt osunda beteende. När jag ser tillbaka på det, på allt jag faktiskt åstakommit genom åren, kan jag ibland känna mig lite stolt, lite varm inombords. Men så ser jag på vägen dit, på all tid och energi jag lagt på det, bara för at uppnå bästa möjliga resultat. Det är så lätt att bara rycka på axlarna, säga att jag någonstans ändå njöt av det, men det är klart som fan att det inte alltid var så.

Jag ska hela tiden, hela tiden vara alla till lags, hela jävla tiden. Jag vill vara underbar och älskad av alla. Jag vill göra ett gott intryck, se bra ut i andra människors ögon. Och någonstans i allt detta, glömmer jag bort mig själv. Att andas. Att njuta. Att bara vara, njuta va livet. Ta vara på den finaste gåvan varje människa fått, nömligen livet.

Men samtidigt, så älskar jag det här. Det är så här jag fungerar, så här jag är som person. Det ligger i mina gener, rotat enda nere i själen, det är det som är jag, Eva. Jag älskar det här, jag älskar mitt liv. Jag är lycklig, jag mår bra. Men jag måste lära mig, att man inte hela tiden måste vara bäst på allt. Att man måste tillåta sig att misslyckas, att vara lite mindre bra.

Jag kämpar vidare. Vidare med mig själv. Kämpar vidare, i jakt på en lösning. Ett sätt att tänka, ett sätt att vara.