Något av de absolut viktigaste här i livet är vänskap. Det låter kanske lite konstigt, men jag har inte riktigt förstått hur oerhört viktigt det är, jag har liksom tagit det för givet. Tagit för givet att det alltid finns någon som säger "hej" när man kommer till skolan, någon som kommer med läxor när man är sjuk eller någon att stötta sig mot när livet inte längre bär. Men destå mer jag tänker på det, destå oförnuftigare blir jag. Det är inte alls så självklart, det där med kompisar. Jag klandrar mig själv för det jag gjort, tänkt att; "men mina kompisar dom minnsann, dom skulle aldrig lämna mig" eller "men dom måste ju förlåta mig för det där ... ".

Men hur kan jag tänka så? Tänk om dom inte längre vill ha mig? Vad gör jag då? Blotta tanken gör mig nästan illamående, att jag kanske en dag kommer stå där, alldeles ensam och vilsen utan några kompisar. Varje gång jag ser på mina kompisar, varje gång jag hör deras röst, varje gång jag öppnar ett sms från mina kompisar känner jag att jag måste ge dem så mycket mer. Det ger mig så mycket, sätter guldkant på min vardag och förgyller mitt liv, men vad får det tillbaks? Vänskap kan enligt mig gemföras med kärlek, en äkta vänskap kan vara minst llika djup som en förälskelse. Oavsätt om man har någon man älskar eller ej, någon som man vill leva hela sitt liv med, så klarar man sig helt enkelt inte utan riktigt bra vänner. En vän ska man kunna prata om allt med, och inte kan man väl diskutera sin kärlek med den man älskar? Nej justdet, i sådana situationer behöver man en vän. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått dessa underbara människor omkring mig till vänner, finner inte ord för hur mycket jag behöver dem och hur mycket det betyder för mig, som enskild person och människa. De har format mig, gjort mig till den jag är idag. De har funnits där, ivått och torrt, i ur och skur. 

Sedan så finns det en massa olika grader av vänskap. Det finns sådanna människor som man bara träffar när man hittar på saker, hela tiden måste komma på nya aktiviteter med. Sådanna som det uppkommer pinsam tysndnad med, sådanna man bara delar sitt ytliga liv med. Det är kan vara riktiga vänner, fast ytliga. Sedan så finns det sådanna som man kan prata i timmar i telefon med utan att egentligen komma fram till något, hänga tillsammans framför facebook eller ligga en hel dag i soffan utan att göra någonting. Sådanna vänner som man kan möta i mjukisbyxor och med gårdagens smink kvar i ansiktet. Det är vad jag kallar en djup, äkta vänskap rakt igenom.

Men samtidigt är vänskap bland det svåraste som finns. Det är så svårt att släppa in människor till sitt hjärta, att med säkerhet veta att den är äkta. När det väl visar sig att de är äkta, ja då har man gjort ett bra jobb och haft tur. Men ibland blir det fel, då en ytlig och oäkta vän har fått all för stor del av sitt hjärta. Då blir man sårad.

Men jag är så oerhört tacksam. Jag har fått jordens bästa vänner. Så tack Linnea, Sofia, Alice, Natasja, Hanna, John, Axel och Valter och alla andra fina vänner för att ni gör mitt liv till det bästa. Älskar er!