Fjorton år.

Carpe diem


Det funkar inte längre, det är näst intill outhärdligt. Ingen människa klarar det tempot jag hela jävla tiden håller, ingen klarar det. Det är för mig ett mysterium att jag inte för länge sedan bröt ihop, muren jag varsamt byggt upp raserats. Allt går så fort, allt går i ett. Jag kan inte se tillbaka, glädjas, vara stolt över mina framgångar, jag lämnar det bara bakom mig och ser framåt, tar tag i nya utmaningar. Allt handlar hela jävla tiden om att prestera, vara bra, vara bättre, vara bäst. Se bra ut, ha snygga kläder, umgås med rätt personer, vara på topp i skolan, gärna vara grym på något ovanligt, hinna träffa och se allt och alla, och mitt i den där sörjan ska man någonstans le också, se glad ut. Det finns knappt rum att andas längre, ingen tid. Jag fokuserar bara på målet, och aldrig på vägen dit. Fan, man måste ju leva någonstans, ha kul, njuta av livet. De gångerna jag inte presterar på topp, inte räknas till eliten, ser jag bara som ett stort jävla misslyckande, något jag ligger och ångrar över flera nätter i rad, och i bästa fall lyckas förtränga det efter ett par veckor.

Jag kom på mig själv imorse, med att börja gråta över att min macka blivit bränd. Hör ni hur jävla patetiskt det låter? Jag började gråta, för att mackan jag hade stoppat i rosten, var i lite för länge och då blev bränd. Jag började gråta, kände mig misslyckad som inte ens klarade att rosta en macka. Så jävla patetiskt. Jag har fokuserat så sjukt mycket på målet, så jävla mycket på att vara bäst, finnas i toppen, räknas till eliten, att jag nästan glömt bort det viktigaste jag har.

Jag är så sjukt besviken på mig själv. Det här har hänt förut, så många gånger. Jag kan melodin, fattar galoppen. Jag bara ligger här, med tårarna rullandes ner för mina kinder, lyssnar på musik, och tänker att nu fan ska det bli ändring på det här. Blundar, tillåter mig själv att släppa allt för en sekund, tar mig tid att faktiskt andas. För att nästa sekund vakna, återgå till verkligheten, återgå till samma osunda vanor och tankebanor. Jag brottas med mig själv i det här läget, moral och ideal blir till någon form av dubbelmoral, ord står mot ord. Jag vill så gärna, så gärna få mig själv att förstå. Jag kan knappt minnas senast jag fick tillbaka ett prov och kunde känna mig nöjd och stolt, leva på det under dagen. Kan knappt minnas senast jag somnade och kände att jag gjort mitt för dagen. Kan knappt minnas senast jag åt en ordentlig frukost, tog mig tid att bre mackan med smör, och inte prioritera andra människor och andra sysslor före min egen hälsa.

Allt, precis allt, tar stryck av mitt osunda beteende. När jag ser tillbaka på det, på allt jag faktiskt åstakommit genom åren, kan jag ibland känna mig lite stolt, lite varm inombords. Men så ser jag på vägen dit, på all tid och energi jag lagt på det, bara för at uppnå bästa möjliga resultat. Det är så lätt att bara rycka på axlarna, säga att jag någonstans ändå njöt av det, men det är klart som fan att det inte alltid var så.

Jag ska hela tiden, hela tiden vara alla till lags, hela jävla tiden. Jag vill vara underbar och älskad av alla. Jag vill göra ett gott intryck, se bra ut i andra människors ögon. Och någonstans i allt detta, glömmer jag bort mig själv. Att andas. Att njuta. Att bara vara, njuta va livet. Ta vara på den finaste gåvan varje människa fått, nömligen livet.

Men samtidigt, så älskar jag det här. Det är så här jag fungerar, så här jag är som person. Det ligger i mina gener, rotat enda nere i själen, det är det som är jag, Eva. Jag älskar det här, jag älskar mitt liv. Jag är lycklig, jag mår bra. Men jag måste lära mig, att man inte hela tiden måste vara bäst på allt. Att man måste tillåta sig att misslyckas, att vara lite mindre bra.

Jag kämpar vidare. Vidare med mig själv. Kämpar vidare, i jakt på en lösning. Ett sätt att tänka, ett sätt att vara.

Utan dig inget mig


Jag älskar er så. Så galet fruktansvärt mycket, så mycket att det inte går att förstå. Jag kan inte i ord beskriva min extrema kärlek till er, inte med världens alla ord ens komma i närheten av en beskrivning som är fin nog. Ni har alltid funnits där för mig, i vått och torrt, i ur och skur. Fått mig att känna som om jag flyger högt över molnen, tagit ner mig och ställt mig med stadiga ben på jorden. I er närhet känner jag mig trygg, i verklighetens annars så otrygga värld. Med er är jag stark, med er klarar jag allt. Jag kommer aldrig någonsin att kunna få er att förstå, hur otroligt sjukt galet jävla amazing mycket jag älskar er. Ni har alltid funnits där, inte bara som världens finaste vänner, utan även som en stor del av mig själv. Så länge ni alla andas, så gör ni min dag, tusen gånger om. Ni vet vilka ni är, jag älskar er så.

WE ARE GOLDEN


Det är ganska coolt faktiskt. Vi har inte känt varandra alls länge, har inte särskilt mycket gemensamt. Men ändå har vi det. Det liksom klickade direkt. Visst? Du är så lik mig älskade, fina tjej. Det känns som att du förstår. Det känns bara så jäkla bra med dig, så rätt. Jag lovar att finnas där, i ur ock skur, i vått och torrt. Jag älskar dig min fina chey, Linda.

Le och världen ler mot mig


Jag vet precis hur det känns. Tro mig. Jag har varit där nere så många gånger. På botten, nere på djupet, där ingen kan nå än. Där allt känns meningslöst och hopplöst. Där allt är mörkt och trist, som om man vandrar i en mörk korridor som aldrig verkar ta slut, en korridor man vandrar i mot ljusare tider. Ljusare tider som faktiskt finns. Jag har vandrat vägen så många gånger. Bit för bit har jag byggt upp, sakta men säkert, legat där på toppen för att sedan helt plötsligt falla mot botten. Sjävförtroende och självkänsla tar lång tid att bygga upp, varje bit måste med största möjliga precision sättas på sin rätta plats. Men det är så skört. Minsta lilla sak och allt raserar.

Jag var så osäker. Så naiv, så ung. Hade inte hittat min plats ännu. Vi talar om början av sjuan. Allt var så rörigt. Det var som om jag tappat bort mig själv, som om jag tappat mig i ett djupt hav av evor. Vem var det jag var, egentligen, på riktigt? Jag visste inte. Och det fanns ingen som kunde berätta det för mig. Kanske var det bara jag själv, Eva som kunde ta reda på det? Kanske var det bara jag som visste vem den riktiga Eva var? Och jag letade. Och letade. Och letade.

Det var så svårt. Vem ville jag vara? Ville jag vara den där balla tjejen med respekt hos killarna som sket i skolan? Ville jag vara en Eva som var osäker på sig själv, med en välslipad yta men en rörig insida? Nej. Det ville jag inte. Eller ville jag kanske vara en Eva som gärna bjöd på sig själv, som alltid kom med ett leende på läpparna till skolan och bara var sig själv? Svar ja. Men det är så svårt. Det är fan svårare att vara sig själv än att vara någon annan, det har jag nu lärt mig av dyrköpt erfarenhet.

Jag valde de andra alternativet. Efter många om och men, sömnlösa nätter och tankesprängda dagar valde jag henne. Det var svårt, men jag gjoder det. Och det är jag så nöjd över. Men det har inte alltid varit lätt. Jag har tagit många motgångar. Men trots allt är jag ändå rätt nöjd. Nöjd över att jag stått upp, med båda fötterna på jorden och varit mig själv. Jag har gjort mina motgångar till medgångar. Och det är det som gör mig starkare, starkare som person.

Även om det har varit svårt, så inbillar jag mig någonstans att jag ändå har vunnit på det. Jag känner mig trygg i mig själv, litar på mig själv. För första gången på riktigt, riktigt länge kan jag se mig själv i spegeln och tänka "jag duger". Istället för att se på mina komplex kan jag se på mig själv och tänka "fan vad bra jag är!". Och det måste väl vara ett täcken på att jag är trygg i mig själv? Jag behöver inte vara snyggast i världen, bäst på matte eller ha coolaste kläderna, för jag vet, jag vet, att det finns någon som ändå kommer gilla mig. Och det är jag.

Jag tar verkligen åt mig. Jag tår åt mig åt varenda liten kommentar på facebook eller min blogg, varenda en. Alla lagras i min hjärna, och tas fram när jag som mest behöver dem. Varje litet ord får mig att växa som människa. Men det är inte alltid bra att ta åt sig. För när det kommer något skit, så tar jag åt mig då med. Men det spelar egentligen ingen roll, för att kunna ligga på toppen så måste man också ha legat på botten.

Så här har ni. Den riktiga Eva. Som man säger på facebook "hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är".

T W E N T Y F O U R H O U R S


Jag måste lära mig att dygnet bara har 24 timmar, inte mer. Återkommer när jag lärt mig det, vilket kan vara i morgon eller nästa vecka. Tills vidare får ni ha det helt bäst mina underbara läsare! I'm out.

För er ska jag göra det tusen gånger om


Något av de absolut viktigaste här i livet är vänskap. Det låter kanske lite konstigt, men jag har inte riktigt förstått hur oerhört viktigt det är, jag har liksom tagit det för givet. Tagit för givet att det alltid finns någon som säger "hej" när man kommer till skolan, någon som kommer med läxor när man är sjuk eller någon att stötta sig mot när livet inte längre bär. Men destå mer jag tänker på det, destå oförnuftigare blir jag. Det är inte alls så självklart, det där med kompisar. Jag klandrar mig själv för det jag gjort, tänkt att; "men mina kompisar dom minnsann, dom skulle aldrig lämna mig" eller "men dom måste ju förlåta mig för det där ... ".

Men hur kan jag tänka så? Tänk om dom inte längre vill ha mig? Vad gör jag då? Blotta tanken gör mig nästan illamående, att jag kanske en dag kommer stå där, alldeles ensam och vilsen utan några kompisar. Varje gång jag ser på mina kompisar, varje gång jag hör deras röst, varje gång jag öppnar ett sms från mina kompisar känner jag att jag måste ge dem så mycket mer. Det ger mig så mycket, sätter guldkant på min vardag och förgyller mitt liv, men vad får det tillbaks? Vänskap kan enligt mig gemföras med kärlek, en äkta vänskap kan vara minst llika djup som en förälskelse. Oavsätt om man har någon man älskar eller ej, någon som man vill leva hela sitt liv med, så klarar man sig helt enkelt inte utan riktigt bra vänner. En vän ska man kunna prata om allt med, och inte kan man väl diskutera sin kärlek med den man älskar? Nej justdet, i sådana situationer behöver man en vän. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått dessa underbara människor omkring mig till vänner, finner inte ord för hur mycket jag behöver dem och hur mycket det betyder för mig, som enskild person och människa. De har format mig, gjort mig till den jag är idag. De har funnits där, ivått och torrt, i ur och skur. 

Sedan så finns det en massa olika grader av vänskap. Det finns sådanna människor som man bara träffar när man hittar på saker, hela tiden måste komma på nya aktiviteter med. Sådanna som det uppkommer pinsam tysndnad med, sådanna man bara delar sitt ytliga liv med. Det är kan vara riktiga vänner, fast ytliga. Sedan så finns det sådanna som man kan prata i timmar i telefon med utan att egentligen komma fram till något, hänga tillsammans framför facebook eller ligga en hel dag i soffan utan att göra någonting. Sådanna vänner som man kan möta i mjukisbyxor och med gårdagens smink kvar i ansiktet. Det är vad jag kallar en djup, äkta vänskap rakt igenom.

Men samtidigt är vänskap bland det svåraste som finns. Det är så svårt att släppa in människor till sitt hjärta, att med säkerhet veta att den är äkta. När det väl visar sig att de är äkta, ja då har man gjort ett bra jobb och haft tur. Men ibland blir det fel, då en ytlig och oäkta vän har fått all för stor del av sitt hjärta. Då blir man sårad.

Men jag är så oerhört tacksam. Jag har fått jordens bästa vänner. Så tack Linnea, Sofia, Alice, Natasja, Hanna, John, Axel och Valter och alla andra fina vänner för att ni gör mitt liv till det bästa. Älskar er!

Every step you take, I'll be watching you


Vet ni vad som får mig att gå upp på mornarna?  Vet ni vad som får mig att lägga mig med ett leende på läpparna varje kväll och vakna lycklig inför en ny dag? Vet ni vilka som har format mig till den jag är, min personlighet, Eva? Vet ni vilka som betyder mest för mig i hela unerversums historia, vilka jag är beredd att offra mitt liv för hundra gånger om? Sex små betydelsefulla bokstäver, som är mitt allt. Min familj. Känner mig så himla stolt när jag yttrar de orden. Min familj. Min helt otroligt roliga pappa som alltid får en på gott humör, min fina mamma som står där för mig i ur och skur och min underbart fina bror. De tre människorna, är de bästa som finns på hela jorden. Jag har haft världens tur, ingen har någonsin fått uppleva samma kärlek, omtanke och engagemang som jag. Tack mamma, pappa och arthur för att ni låter mig uppleva sådan sorts sällsynt kärlek som människor offrar sina liv för, varje dag. Älskare er.

I'm not together with you any more


Då var man tonåring då. Känns det bra? Känns det dåligt? För vill ni veta sanningen? Vill ni det?
Det känns helt jävla underbart! Precis så känns det! Jag är stor nu, jag kan klara mig själv. Jag har mina mål, jag har mina planer. Skillnaden är att det är inte längre mitt & mina föräldras mål utan mitt alldeles egna. Nu är jag stor nog att ta hand om mig själv, att själv förvalta mina drömmar. Jag är helt enkelt tonåring! Tonåren, here i comes!

( Har inga bilder på den här datorn, så länge får ni vila ögonen på denna gamla goa' klassikern! )

Le och världen ler mot dig


Fina Tasha med ett leende på läpparna. Bilden visar precis hur jag känner just nu. Solen skiner, vädret är underbart och no provet gick galant. Två dagars ledighet framför mig också. Kan det bli mycket bättre?

I've got a space in my diary tonight


Extrem enkel matematik. Tre par skor, tre leenden, tre tjejer. Tre vänner. Tre vänner som aldrig skiljs åt.
Två fina tjejer som har stöttat, tröstat och bara funnits där vid min sida såväl som vått och torrt och i ur och skur. Ni är så fantastiska tjejer. Kan inte fatta att ni är mina. Bara mina. Vad vi har skrattat, vad vi har gråtit. Älskar er mest.
Så nu vet ni. Finaste kompisarna i världen tillhör inte dig, utan mig. Helt otroligt. Ni är bäst tjejer.

Living for today


Åh vad jag älskar att leva. Varje sekund av mitt liv är för mig en gåva. Varje sekund är jag evigt tacksam för att jag får den möjlighet att leva det liv som jag lever, vara den jag är, vara älskad för den jag är.
Jag är frisk, har en underbar bror och två alldeles fantastiska föräldrar. Jag har helt obeskrivligt fina mor och far föräldrar, lika fina vänner som står mig allra närmast här i livet. Jag har världens roligaste klasskompisar, som alltid möter mig med öppna armar och ett stort leende på läpparna varje morgon. Jag har helt enkelt allt. Jag har människor som älskar mig och jag har människor jag älskar. För det är det som är det allra viktigaste. Att kunna älska, att kunna uppskatta personer som de är. Och det är precis vad jag är. Älskad för den jag är. Inga pengar i världen är värd det.
Så tack. Tack alla ni som älskar mig för den jag är, bara som jag är. Tack Linnea, Sofia, Natasja, Hanna, Alice, Hariett, Axel, Valter, John, Mamma, Pappa, Arthur, Mormor, Morfar, Farmor, Farfar och alla ni hundratals personer som gör mitt liv till världens finaste. Ni är det finaste jag har. Älskar er.

Walking on sunshine


- Jag har alltid min mobil på ljudlöst, och då menar jag verkligen alltid!
Haha, jag vet, helknäppt men det har bara blivit så! Kommer antagligen ifrån att jag alltid hade mobilen på
ljudlöst under lektionerna och då glömde jag att sätta på ljudet igen efter dagens slut. Men det har allt
mer blivit som en "ritual" eller något, haha! Jag tycker det är extremt irriterande med mobilder som piper, och känner mig mycket tryggare utan ljud! Men det är rätt besvärligt när man inte hittar mobilen och vill ringa till den...

- Jag har extrem fobi för skelett av alla dess slag, speciellt revben... Usch...
Mer behöver inte sägas, haha! Nej men jag har verkligen extrem förbi för skelett, kan inte ta i sidan äns på mig
själv, för då känns ju revbenen... När vi i skolan såg en film om skelett så höll jag helt seriöst på att spy...

- Jag fullkomligt älskar efterrätter! Det är det första jag kollar på i menyn när vi är på restaurang.
Finns det inga efterräter eller bara äckliga efterrätter så är det bara att gå därifrån! Haha, nej då, men nästan!

- Jag är fler språkig, talarbåde flytande svenska & Nederländska
Mamman min kommer därifrån, alltså snackar jag flytande ( eller nja, nästan flytande! ) nederländska.

- Jag är otroligt lättsrämd. Verkligen! Något som mina kompisar utnyttjar mer än väl...
Även fast jag vet att dom står på ett ställe, förbereder mig på vad som kan tänka sig gömmas där bakom så kissar jag nästan på mig när jag får se Linnea där! Sedan skriker jag otroligt högt också...

Childhood sweet childhood

It

Wish it never where done


One word can changes everythning - and done is done. Why, why, why? It's just so unfair. Shut up.