Jag vet precis hur det känns. Tro mig. Jag har varit där nere så många gånger. På botten, nere på djupet, där ingen kan nå än. Där allt känns meningslöst och hopplöst. Där allt är mörkt och trist, som om man vandrar i en mörk korridor som aldrig verkar ta slut, en korridor man vandrar i mot ljusare tider. Ljusare tider som faktiskt finns. Jag har vandrat vägen så många gånger. Bit för bit har jag byggt upp, sakta men säkert, legat där på toppen för att sedan helt plötsligt falla mot botten. Sjävförtroende och självkänsla tar lång tid att bygga upp, varje bit måste med största möjliga precision sättas på sin rätta plats. Men det är så skört. Minsta lilla sak och allt raserar.

Jag var så osäker. Så naiv, så ung. Hade inte hittat min plats ännu. Vi talar om början av sjuan. Allt var så rörigt. Det var som om jag tappat bort mig själv, som om jag tappat mig i ett djupt hav av evor. Vem var det jag var, egentligen, på riktigt? Jag visste inte. Och det fanns ingen som kunde berätta det för mig. Kanske var det bara jag själv, Eva som kunde ta reda på det? Kanske var det bara jag som visste vem den riktiga Eva var? Och jag letade. Och letade. Och letade.

Det var så svårt. Vem ville jag vara? Ville jag vara den där balla tjejen med respekt hos killarna som sket i skolan? Ville jag vara en Eva som var osäker på sig själv, med en välslipad yta men en rörig insida? Nej. Det ville jag inte. Eller ville jag kanske vara en Eva som gärna bjöd på sig själv, som alltid kom med ett leende på läpparna till skolan och bara var sig själv? Svar ja. Men det är så svårt. Det är fan svårare att vara sig själv än att vara någon annan, det har jag nu lärt mig av dyrköpt erfarenhet.

Jag valde de andra alternativet. Efter många om och men, sömnlösa nätter och tankesprängda dagar valde jag henne. Det var svårt, men jag gjoder det. Och det är jag så nöjd över. Men det har inte alltid varit lätt. Jag har tagit många motgångar. Men trots allt är jag ändå rätt nöjd. Nöjd över att jag stått upp, med båda fötterna på jorden och varit mig själv. Jag har gjort mina motgångar till medgångar. Och det är det som gör mig starkare, starkare som person.

Även om det har varit svårt, så inbillar jag mig någonstans att jag ändå har vunnit på det. Jag känner mig trygg i mig själv, litar på mig själv. För första gången på riktigt, riktigt länge kan jag se mig själv i spegeln och tänka "jag duger". Istället för att se på mina komplex kan jag se på mig själv och tänka "fan vad bra jag är!". Och det måste väl vara ett täcken på att jag är trygg i mig själv? Jag behöver inte vara snyggast i världen, bäst på matte eller ha coolaste kläderna, för jag vet, jag vet, att det finns någon som ändå kommer gilla mig. Och det är jag.

Jag tar verkligen åt mig. Jag tår åt mig åt varenda liten kommentar på facebook eller min blogg, varenda en. Alla lagras i min hjärna, och tas fram när jag som mest behöver dem. Varje litet ord får mig att växa som människa. Men det är inte alltid bra att ta åt sig. För när det kommer något skit, så tar jag åt mig då med. Men det spelar egentligen ingen roll, för att kunna ligga på toppen så måste man också ha legat på botten.

Så här har ni. Den riktiga Eva. Som man säger på facebook "hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är".